Waitomo Caves - äventyret med den oändliga hemresan

Dagen har varit lång! Vi hade planerat in en trip till Waitomo Caves - ett område med massa häftiga underjordiska grottor som man kan besöka. Hanna & Malin sov här så vi gick upp tidigt, packade matsäck och drog iväg. Hämtade upp Anna och gjorde några småstopp längs vägen men annars gick resan kanon, ca tre timmar som beräknat. Väl framme träffade vi Jonathan, en snubbe som vi träffade i Taupo och blev lite kompis med. Vi bestämde oss för att göra en Black Water Rafting. Det var bara vi fem och skönaste mannen till guide - stor som ett hus! Vi trängde på oss blöta, illaluktande våtdräkter, stövlar och hjälmar (med pannlampa) och drog sen iväg mot grottorna där alla blev försedda med varsin badring. Sen började äventyret! Vi fick vandra ner i grottorna, som var kalla och mörka med hur häftiga som helst. Vi stannade och kollade på lysmaskar som bodde i taket överallt typ, jättefint verkligen! Efter ett tag blev det lite mer vatten och det var bara att börja vada och fortsätta i det kalla vattnet som bara blev djupare och djupare. Helt mörkt och jättemysigt! Vid ett litet vattenfall fick man hoppa baklänges med badringen runt rumpan och sen satt man så och flöt, det var soft och skoj. Det hela avslutades med en rutschkana och sen började vi klättra upp mot dagsljuset igen. Det var verkligen en toppengrej, absolut värd att göra :) Efter en varm dusch kollade vi lite på museet som vi fått fribiljetter till och sen blev det en kaffe.



Vid femtiden började vi känna att vi var redo att åka hem - vi skulle ju komma hem i skaplig tid hade vi tänkt. Trodde vi! Längs vägen fick vi såklart punka. Jippie! Det var mörkt och vi var på en starkt trafikerad väg. Jag stoppade en bil och bad om hjälp och vilka underbara människor alltså - vilka änglar! Här finns det något som heter AA, typ bilhjälp. Och dessa människor var medlemmar och ringde dit och lät oss gå på deras medlemskap. De skulle skicka någon som skulle vara där inom en timme och våra änglar säger att de kan stanna och allt - så underbara! Efter ett tag kom det en man som hjälper oss att byta till vårat reservdäck (pappa - du måste lära mig att byta däck!!). Men det var bara en dålig variant fast det fick duga, med lite tur skulle vi klara oss till Auckland. Men turen var inte på vår sida! Trots att vi hade kört så försiktigt, legat i 60-70km/h hela tiden kände vi plötsligt hur det började lukta bränt och åkte åt sidan. Däcket är brännhett och stinker verkligen. Vad fan gör vi nu?! Jag ringde upp AA igen, men hon kunde inget göra eftersom vi inte är medlemmar. Vi stod still ett tag och lät däcket vila innan vi sakta körde till nästa avfart som var Papakura - där mormorn & morfarn till min familj bor. Där hade vi ju lite tur i alla fall. Så jag ringer dem och ber om hjälp och morfarn kommer som en räddare i nöden. Han kan dock inte förstå vad som är fel utan tycker att vi ska pröva köra försiktigt hem. När vi börjat köra ringer han upp och tycker att vi kanske ska åka och pumpa däcket ändå så vi gör det, vilket verkligen behövdes, och sen ut på motorvägen igen. Vi körde ännu försiktigare och klarar oss faktiskt ända hem. Pheew! Bara tre timmar senare än beräknat..

Fan alltså vilken jävla resa. Sex timmar framför ratten, puttrandes i 60 på motorvägen där resten kör i 100, trötta och lessa på allt elände. Fast vi höll humöret och samtidigt hade det kunnat vart så mycket värre så man får väl försöka se det så. Sängen nu och imorgon får jag ta itu med att lämna in däcket på lagning vilket förhoppningsvis inte blir alltför dyrt. Jag skrattar redan åt hur man kommer tänka tillbaka på det här. Fyra blonda svenska bruttor, punka och maximal otur, ojojoj säger jag bara. Så komiskt ändå :)

Hoppas alla haft en trevlig och händelserik helg, det har ju iaf jag :)
Godnatt!